Jag har spelat på stenhårda grusplaner, tuviga gräsplaner, jordplaner som dammar, konstgräs som är totalt statiskt.
Jag vet hur det känns när bollen och jag själv inte är helt kompatibla.
Det vet även de spelare som ”tvingas” kliva in på Giuseppe Meazza Stadion i Milano.
För mig framstår det som fullkomligt osannolikt att Milan och Inter, två av världens bästa och mest respekterade klubblag, tvingas spela på det underlag som denna, på många sätt och viss fantastiska, stadion bjuder på.
På fullt allvar undrar jag hur svårt det kan vara att fixa till en gräsyta som står i paritet med de spelare som varje omgång kliver in på denna magnifika arena.
Visst, det kommer knappt in något ljus i detta tempel, och vi vet alla att allt som ska växa behöver ljus och näring. Och just därför bör de ansvariga vara tillräckligt kreativa för att skapa en gräsmatta värdig spel i Serie A.
Mitt tips är att åka till vaktmästarna på Stadio Ennio Tardini i Parma.
Den 30 september år 2000 klev jag in där.
Gick genom hela spelartunneln och 20 meter in på planen.
En golfgreen hade inte varit jämnare.
Den spelare som har nerver att skylla på underlaget på Ennio Tardini vet inte vad samvete heter.
Den spelare som skyller på underlaget på Giuseppe Meazza skyller inte, han berättar sanningen.
Nåväl, som Hasse Alfredsson sade, det finns annat att lägga krut på.
Milan leder Serie A.
De är starka.
De vinner med uddamålet.
Det gör mästare.
Lazio är ruggigt bra på bortaplan.
Det brukar mästare vara.
Juventus är i en svacka som inte riktigt är likt dem.
Jag tror dock att de reser sig.
Lagmoralen, vinnarinstinkten och kontinuiteten hos Lippis manskap ska tas på fullaste allvar.
Roma fick äntligen stå i vinnarcirkeln.
3-0 hemma mot Reggina låter bra.
Det är bra.
Men ska jag vara helt ärlig, vilket oftast är bra, SKA Roma vinna mot Reggina med den marginalen.
Såg Romas förlustmatch mot Ajax i onsdags.
Det var ett lag som var ljusår ifrån den brittiska devisen; ”United we stand, divided we fall”.
Det var ett lag som gnällde.
På varandra.
På motståndarna.
På domaren och han assisterande domare.
Ett lag som lägger ner så mycket tid och kraft på gnäll blir aldrig framgångsrika på det som räknas. Nämligen att vinna matcher.
Den stora frågan är om Roma kan kamma till sig tillräckligt för att ha med toppstriden att göra.
Tveksamt.
Hoppas.
Varför då?
Därför att Romas publik är värda det.
Ska du bara besöka en arena och en publik i Italien ska du åka till Olimpico när Roma har hemmamatch.
Mer säger jag inte.
Jo förresten; ÅK!
Till sist.
Daniel Andersson fick chansen från start och var en av Chievos bättre i segermatchen mot Piacenza.
Varför detta tjat om en spelare som enligt de flesta bara spelar i sidled och bakåt?
Enkelt.
Han är mycket bättre än vad många anser och inser.
Dessutom har han något som många skulle behöva mer av.
Ödmjukhet.
